En 3-4 km från Fjälkestad ligger rester av Torsebro krutbruk, en för skånska förhållande unik bruksmiljö. Det skånska kriget 1675-79 hade gjort det uppenbart för den unge kungen Karl XI att ett krutbruk behövdes i skåne. Mängden med krutforor hade rövats bort av snapphanar under transport söderut genom de skogiga gränstrakterna. För att trygga försvarets behov anlades därför efter krigets slut ( möjligen redan tidigare ) ett krutbruk vid Torsebro. Platsen var väl vald. Helgeån bildade här en fors med en fallhöjd av 11 m vilken redan tidigare försörjt ett flertal spannmålskvarnar med kraft, och nu kunde utnyttjas för de "stampkvarnar" som behövdes för kruttillverkningen. Närheten till fästningstaden Kristianstad sörjde både för försvar av anläggningen och avsättning för krutet.Troligen kunde man också få en del av den stora mängd al-ved som behövdes för den träkol som var nödvändig för framställningen. Till finare pistolkrut användes träkol från brakved som i området kallades "töste", och som möjligen givit orten dess namn Torsebro. Bönderna ålades att forsla all behövlig ved till bruket. Förutom träkol krävdes saltpeter för krutframställningen, och också beträffande denna vara engagerades bönderna. Saltpeter utvanns från jord som blivit mycket bemängd med urin och träck t.ex. under spiltor och bås på bondgårdarna runt området Speciella saltpetersjudare, i allmänhet från Småland åkte från gård till gård för att koka och urlaka denna jord i stora koppargrytor. Saltpeterlador för förvaring anlades vilket beskrevs av Linné som 1749 besökte bruket. Svavel, den tredje nödvändiga ingrediensen, var man tvungen att frakta till bruket i tunnor från en gruva i mellansverige. Platsen Torsebro hade slutligen också ett strategiskt läge. Skånska krigets första konfrontation skedde vid samhällets äldsta bro där den svenska hären med Karl XI nedgjorde en mindre dansk bevakningsstyrka. Enligt traditionen var också snapphanarnas aktivitet runt bron livlig. Med den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att bönderna i Östra Göinge och Villands härader tillsammans med straffångar beordrades att bygga en skyddsmur med portar bastioner och stormningshinder runt hela bruket. Rester av denna mur finns ännu kvar.En militärtrupp på 20 man förlades också till bruket. Under mer än 200 år var Torsebro krutbruk en viktig del i landets försvar. Produktionen höll sig runt 42000 kg/år för att under1870-talet öka till över 7200 kg krut/år. När dynamiten och det rök-svaga krutet uppfanns, minskades dock brukets betydelse eftersom här endast producerades olika typer av svartkrut. Under början av 1920-talet upphörde produktionen helt. Kvar inom bruksområdet finns idag bl.a. två stora krutmagasin från 1692 och 1828,byggda i gråsten och belägna mitt i den lummiga parken som upptar en stor del av området. Längskvarnrännan finns de skyddsvallar som uppfördes under 1870-talet och som ofta förväxlas med de krutmöllor som förr fanns där.Mellan vallarna låg tidigare ett antal tegelhus där krutet behandlades på olika sätt. Runt bruksherrgården från 1680-talet ligger brukets smedja, snickeri, stall samt arbetarbostäder och i utkanten av området rester av brukets försvarsmur. Utanför muren finns grunden kvar från en byggnad som påminner att detta idylliska område förr var en livsfarlig och olycksdrabbad arbetsplats. I den torkstuga som fanns här fanns här exploderade mellan 3000 och 4000 kg krut år 1910. Hela byggnaden lär ha stigit upp i luften innan den flög i bitar. Presshuset en bit därifrån flög i luften samtidigt och en mycket tung hydraulisk press flyttades ca. 30 m av tryckvågorna som också lär ha slagit ut varenda fönsterruta i Torsebro samhälle. Lyckligtvis var arbetarna vid tillfället borta och endast en kusk med häst dödades. Olyckor var dessvärre vanliga. Från 1860-talets slut stöttes krutet i s.k. stampkvarnar drivna av vattenhjul. De arbetade lodrätt två och två i stora träkar och var som flest upp till 16 stycken. Riskerna med dessa var stora och flera flög i luften. Det misstänktes att tunnorna som svavlet fraktades i var så dåliga att grus kommit in och blandat sig med svavlet, vilket i sin tur skulle vara orsaken till explosionerna under bearbetningen i stampkvarnarna. Slutligen kan nämnas att bruksherrgården också har en plats i svensk filmhistoria. Under tidigt 1900-tal, då Kristianstad var Sveriges Hoolywood, spelades en av de första svenska långfilmerna, värmlänningarna, in i denna miljö.